Titta. Där längst till vänster är jag. Och bredvid mig sitter mina kära bröder Ulf och Pär. Det är Ulf som håller i min hand och Pär i röd tröja. Bakom sitter mormor och håller på med ett garnnystan. Virar hon upp det på armarna eller tar hon det från armarna och gör det till en boll, ett nystan? Är det en dum fråga? Antagligen, för vissa, men jag vet inte hur man gör med garn. Varför skulle man vilja linda det runt armarna? Troligare då att hon håller på att göra det till ett nystan. Men hur kom det sig i så fall att garnet hamnade på armarna från början? Var var det innan?

I alla fall, där sitter jag i blågröna kläder med en blöt fläck på byxorna. En blöja som läckt förmodligen. Men det bekymrar inte mig. Jag är uppslukad av att titta på tv med mina gulliga brorsor.

Är personen på bilden verkligen jag? Jag tycker att det är svårt att förstå. Att jag som sitter här och skriver nu, befann mig i den lilla kroppen. Att det är samma kropp som jag bär runt på idag, bara att den blivit större. Att det är samma hjärta, samma ben och armar. Samma hjärna. De där små fötterna i randiga strumpor – är de mina?

Jag tycker att det är konstigt.

Det här är jag nu. Eller, inte precis nu, men en sen kväll i november 2021, efter en Halloween-middag hos några vänner. 51 år gammal, ganska glad, lite suddig.