Det är sent i oktober.

Han är klädd i en brun overall. Den är för stor och sitter som en tjock påse kring kroppen. Längst ned i benen och ärmarna finns band av reflexer vilka blänker i mörkret när vi lyser på honom med ficklampan. 

Han frågar var hästarna är. Vi säger att de är i stallet.

Han går med benen brett isär, som om där fanns något osynligt mellan dem. Tycker inte om när vi lyser på honom med ficklampan. Varje gång en bil passerar säger han att det är Janne.

Och titta där, en lerpöl.

Allt är bra nu. Han vill sitta i traktorerna. Det är det som är det viktiga. Som tur är finns där varken lås eller dörr i den fjärde, den röda; i den sitter han högt och trivs bakom ratten, vi ser honom suddig genom sidofönstret. Till den femte är det för långt att gå i kväll. När han inser det väller tårarna fram.

Jag blir som remsor inombords, sköra, trasade remsor. Men det döljer jag väl.

På kvällen när jag ska sova står han framför mig, en bit bort på vägen, i den bruna bylsiga overallen med reflexerna som glimmar. Hans ansikte syns oroligt avvaktande i mörkret. Hur kommer det att bli nu? Kommer vi att gå till traktorerna? Alla fem?

Jag kryper ihop under täcket. Vore det till någon nytta skulle jag hugga av mina händer. Vad som helst, för hans skull.

Om man kunde få något slags garanti.